Bildanalys Vila i Flödet

När du släpper taget om precis allt och lutar dig tillbaka, sluter ögonen och bara vilar. Några djupa andetag bara för att det känns bra. Bubblor av ljus innanför ögonlocken dansar långsamt, tankar och intryck fladdrar förbi utan att tränga sig på. Världen och du smälter samman i ett mjukt flöde av lugn och en glädje som liksom finns utan att märkas.

För mig är det här en glad bild, fylld av lätthet, som bjuder in till att bara vara. Att följa med utan ansträngning, att vila i flödet.

Ett flödande rum av färg och form som ger sinnesro.

Ibland kan till och med meditation bli en prestation. En idé om vad som ska uppnås och olika tekniker för att nå dit. Mediterande blir en aktivitet, har man riktig otur ytterligare något på att-göra-listan som dessutom kräver att man anstränger sig genom att lära sig olika metoder. Det ska andas i fyrkant och det ska visualiseras inre ljus och det ska scannas kroppsdelar och mässas affirmationer.

Och ibland kommer den där stillheten, den där känslan av att smälta, helt utan teknik, intention eller ansträngning. Den bara är. För mig händer det ibland när jag sätter mig med kaffekoppen på morgonen och låter blicken glida ut genom fönstret. Ibland när jag kört en sträcka, parkerar och stänger av bilen, stunden innan jag knäpper upp bältet för att kliva ur, så kan jag bli sittande. Och smälta.

Det är vad den här målningen är för mig. 🫠

Bildanalys Bakom slöjan

Att visa sin sårbarhet. Det är styrka. Det kräver mod att vara öppen och leva sitt autentiska jag. Men en människa har även rätt till sina hemliga rum. Att själv avgöra vad, när och för vem hon visar och öppnar sig. För mig handlar den här målningen om den egna hemligheten. Om vad vi väljer att visa eller inte visa av oss själva. Hon påminner oss om att det finns en frihet i att hålla delar av det som finns inuti för oss själva. Slöjan representerar - kanske  motsägelsefullt - självständighet och hennes rätt att själv välja sina avslöjanden. Faktiskt om att sätta sina egna gränser. Hennes tystnad är inte ett tecken på svaghet, utan på en vilja att bevara sitt eget rum, att skydda sitt innersta. Riktig styrka ligger ibland i att veta vad man väljer att inte visa.

Fågeln tätt intill hennes ansikte är ett uttryck för hennes instinkt och den frihet hon har inom sig, även när andra delar av henne är dolda och skyddade.

Hon bär sitt mysterium med värdighet. Hennes hemligheter är hennes egen styrka, och blir en påminnelse om att det dolda inte är svagt – det är bara en annan form av frihet och makt över sitt eget uttryck.

Läs mer »

Bildanalys Gryning

Det här landskapet rör sig mellan land och vatten, natt och dag. En plats bortom den vardagliga, som i en saga. Ett landskap ute i havsbandet eller vid en sjö i den karga fjällvärlden. Här finns inga krav, bara en känsla av att jag är trygg precis där jag är – en plats för vila och återhämtning.

För att lugna, landa, trösta, mjukna mig behöver jag stunder av stilla ro. Då jag bara låter tankarna sjunka ner genom kroppen och ut i ett ingenting - det brukar kännas som att jag smälter. För mig förmedlar målningen det tillståndet, när det inre landskapet blir en plats som är mjuk och behaglig och där jag kan glida genom mina olika lager.

Det milt rosa känns i mig som ömhet och acceptans. Turkos, färgen i gränslandet mellan ljusblått och grönt, blir snällt livgivande och den mörka, skuggiga färgen på berg, klippor och stenar förankrar mig så att jag inte svävar bort helt och hållet. Den bleka solen då dagen gryr laserar landskapet i ett milt skimmer.Jag tänker att det här landskapet är en plats där olika skikt möts, försonas och visar ett större mönster. Allt hänger ihop och livet har sin rytm. Formen och färgerna säger- jag är trygg här – här får jag vila i mitt eget varande.

Min förhoppning är att även du kan vila blicken och få ro här 🩵🤍🩷🤎

Bildanalys Vindens väg

Jag tränade Taekwondon under en period och blev fascinerad av stämningen i träningslokalen. Den var både värdig, disciplinerad, mjuk och lekfull. Jag som associerat kampsport med aggressivitet ändrade uppfattning. Istället möttes jag av en massa vänlighet och den meditativa upplevelsen i att upprepa synkroniserade rörelser med fokus, koncentration och energi.

Ledarna i klubben i Lilla Edet är fantastiska, den bästa kombon av engagemang, välvilja, tydlighet och hjälpsamhet. Även om jag var lycklig över upplevelsen så var inte mina fotleder det. Hårt golv och rörelser med mycket hopp och landningar, fick mig att inse att mina fötter inte riktigt har vad som krävs för att klara att delta på det sätt som jag vill.

Kvar i mig finns dock respekten för konsten att röra kroppen smidigt och effektivt under stort fokus och hur det påverkar en mentalt. Taekwondo bygger på fem principer som går att applicera på hela livet. Dessa är höviskhet, ärlighet, uthållighet, självkontroll och oövervinnlig anda. Genom den här typen av träning övar vi på integritet och balans i livet, lika mycket som att kontrollera kroppens rörelser.

Den unga mannen i centrum på min målning symboliser balansen mellan fysisk kraft och smidighet. Genom honom vill jag uttrycka den värdighet och integritet som Marcel art förmedlar – inte bara på en fysisk nivå, utan som en inre hållning.

De blå slöjorna i målningen är den flödande, nästan flygande energi man kan uppleva, och hur den kraften skapas djupt inifrån.

”Glorian” symboliserar att vara i kontakt med något större, en strävan efter en högre form av medvetenhet genom total närvaro, uthållighet och fokus.

Bildanalys Freja

Format 60 x 80 cm

När man är fascinerad av färglära, och som jag kan bli liksom pirrig av färgerna som tar sig ton på papperet, så måste man ju djupdyka i Goethes värld av färger där han kombinerar Newtons naturvetenskapliga beskrivning av färger med ett poetisk, psykologiskt och filosofiskt förhållningssätt i sin kartläggning av färger och nyanser i naturen.

Det är så härligt inspirerande och öppnar blicken och fantasin både när man sitter där och lager på lager låter färgerna djupna, som när man efteråt undrar vad det är för mening med det man målat.

För motivet är en sak, spelet i färgerna och kontraster mellan det ljusa och det mörka, en annan. Om man roar sig med att fritt översätta Goethes livfulla beskrivningar av olika nyanser till svenska kan exempelvis varma, dämpade orange toner goethiskt beskrivas som ”solens omfamning” eller ”stilla skymning”. Ljusa blekblå nyanser, blir i goethisk översättning ”eterisk horisont” eller ”himlens milda gryning”. Hur härligt är väl inte det?

Jag undrar vad Goethe skulle säga om färgvalen i den här målningen. Figurativt har jag velat måla en idé om att vi bär alla våra åldrar i oss och när vi mognar och låter livet växa och blomma inuti och utanför kan vi bli bättre på att både skydda och leka med de yngre versionerna av oss själv. Jag kallar henne Freja efter vår nordiska gudinna och en hyllning till naturen och det som växer.

För mig är den här målningen full av växande livslust, lek och fantasi där den stora gestalten är i kontakt med barnen i olika åldrar, vilket gör henne både mogen och liksom evigt ung.

Kanske att Goethe samtidigt skulle uppfatta de ljusare gröna och växande nyanserna som ”den spirande klarheten” och de mörkare färgstråken av mörkt djupblå som en gestaltning av ”skuggornas värld”…

Bildanalys Solnedgångens väktare

Börja gärna med att läsa inlägget om ”Att fundera över mina målningar” där jag beskriver hur jag tänker och upplever processen och symboliken i mitt måleri.

Att måla den här akvarellen gjorde mig lugn. En meditativ och vilsam process genom den mjuka färgskalan och formerna av kvinnoväsen i tryggt systerskap. Medan jag målade kändes de upphöjda, som andliga väsen i en procession av något slag.

Det var först när målningen var färdig som jag ramlade över myten om Hesperiderna som väktare av den gyllene äppellunden. Såklart var det dessa Solnedgångens döttrar jag hade målat ☺️ och det sög till i mig när sagan berättade något som kändes viktigt. Jag tycker mycket om dessa systrar och fantiserar om hur galet vackert det måste vara i den där gyllene äppellunden 🍏🍎🍏

Hesperiderna var i grekisk mytologi en grupp nymfer som bevakade och skötte om en helig trädgård där de gyllene äpplena växte. Lunden tillhörde Hera, Zeus fru och gudinnan över äktenskap och familj, och låg långt bort i det mytologiska rikets yttersta kant vid världens hav. De gyllene äpplena kunde ge gudomlig vishet och till och med evigt liv till den som åt av dem.

Jag tänker att Solnedgångens döttrar i min målning är milda, mjuka, starka och beskyddande. De är kloka och värnar om den vishet som finns djupt inom oss. De skyddar den inre trädgården, kanske det vi kalla intuition. Kunskap i vårt kollektiva medvetande, nedärvd genom generationer och kopplad till naturens cykler och kraft.

Processionen i min målning symboliserar ett systerskap av kvinnor som vill skydda och få den visheten att växa och frodas.

.

Bildanalys Havets väktare

Börja gärna med att läsa inlägget om ”Att fundera över mina målningar” där jag beskriver hur jag tänker och upplever processen och symboliken i mitt måleri.

Med den hör målningen vill jag förmedla styrka och och beskydd. För mig är kvinnogestalten en väktare eller gudinna som vakar över något betydelsefullt. Hon står i sin kraft och är beredd att försvara sina gränser.

Gudinnan är till utseendet influerad av egyptisk mytologi, men det var i de grekiska sagorna jag hittade Amfitrite, havsgudinna och hustru till Poseidon. Hon styr över havets djup och dess varelser och har en nära relation med vattenelementet och dess krafter.

Även Hekate är en spännande gestalt inom grekisk mytologi som vakar över övergångar och gränser mellan världar. Hekate har makt över både den fysiska världen och osynliga riken, just som jag föreställer mig min väktare.

Svärdet blev en delfin

Från början fanns inga delfiner med i motivet, utan hon höll i ett svärd, redo för strid. Men svärdet skavde, det kändes inte bra och medan jag satt med målningen och var frustrerad såg jag konturer av fiskar i färgen och ur detta tog de två delfinerna form. Den här förändringen blev utgångspunkten när jag lekte med betydelser och symbolik. 

Den vilda kvinnans arketyp.

Jag tycker om Clarissa Pinkola Estés sagor och lät hennes röst få inspirera  mig när jag fantiserade vidare kring betydelsen av det här motivet.

En gestalt som lever nära naturen, med havet som symbol för starka krafter och djupen i vårt psyke. Delfinerna är vägvisare till denna vilda, instinktiva delen inuti. De får representera ett symboliskt återvändande till havet, alltså in i det omedvetna.

Svärdet, som först var en del av målningen, men som ersattes av delfiner, tänker jag att Clarissa skulle beskriva som förvandling från kamp och försvar till ett mjukare sätt att leva och möta tillvaron.  Istället för att slåss med ett svärd kan man kanske skydda sig själv genom ett smidigt, lekfullt och sinnligt förhållningssätt.

Att fundera över mina målningar

När jag funderar över mina målningar utgår jag ofta från tankar och idéer från tänkare, filosofer, psykologer, poeter och författare. Jag älskar sagor, fabler, myter, symboliska berättelser som leker med vad det innebär att vara människa. Psykologi, särskilt psykodynamiska perspektivet och gestaltterapi är grymt spännande och förklarar vad det är att vara människa på ett sätt som hjälper mig att läka och att utvecklas. Jag tror att även det märks i det jag målar. Och visst finns där ett andligt sökande efter liksom meningen med allt. 

Symboler och arketyper 

Tänkares insikter, som till exempel Carl Jung och hans fokus på det omedvetna och arketyperna, har hjälpt mig att förstå varför vissa symboler och motiv dyker upp i mina målningar. Och jag ser att många av mina motiv har drag av mytologin, där ju gemensamma teman och berättelser hjälper mig att utforska vad det innebär att vara människa.

Färger

Färger är en hel värld där olika nyanser och hur de påverkar varandra förmedlar så väldigt mycket. Varje färg har en egen historia, en egen poesi och klang och det finns både vetenskapliga och lekfulla sätt att förhålla sig till och beskriva färgernas energi och budskap. Jag tar mig friheten att associera fritt kring färger med viss inspiration i Goethes förhållningssätt till nyanser. Kolla gärna Veckans färg 🎨 

Psykologi och existentialism 

Henriks musik 

Medan jag målar sitter jag nästan alltid i studion där  Henrik improviserar vid pianot eller vid synten och gör musik. Mitt målandet är därför helt klart präglat av de harmonier och toner som han fyller rummet med. Hur det sedan syns konkret i bilden vet jag faktiskt inte, men eftersom hans musik påverkar min sinnesstämning har jag en stark känsla av att det liksom vävs in i penseldrag och färgval.

Öppet såklart 

Domnad vilja

Idag slår jag mig

på allt 

som är ljust, polerat och blankt.

Skarpa effektiva kanter 

En berättelse som går igenom alla år som är jag

Lyssnar på en sagoroman. En bok jag läste när jag var sjutton år. Samma saga. Samma djupa symbolik, samma visdomar. Som jag älskade denna bok. Sjutton år och i någon slags tillblivelse som medveten och reflekterande ung människa var detta en bok vars ord letade sig djupt in i mig. Det var som om boken gav klang till något jag kände och visste men utan att förstå. 

När jag hittade boken på Storytel för någon vecka sedan mindes jag så väl känslan den gav mig som tonåring. Men jag mindes inte handlingen. Mindes vad den betytt, just att den betytt, så mycket för mig. Mindes att den satte ord på en klang, en ton, som var min. Men själva berättelsen, den hade jag glömt. 

Nu lyssnar jag, trettiofem år senare. Ett helt vuxenliv senare. Alla dessa faser och kapitel senare, alla erfarenheter senare, alla vissheter senare, allt sökande senare, all denna förändring senare. 

Lyssnar och det är som att ingenting har hänt. Ingenting har förändrats. Slås av samma ton, hur klangen i boken, möter klangen djupt inuti mig. Och det är på samma sätt. Samma nerv som vet.

Tänker att så mycket har klätts på mig och har klätts av mig genom åren. Smärtan och glädjen och prövningarna och förtvivlan och förtjusning och självaste livets turbulens har lagt på lager på lager och slitit av lager och åter lager. 

Hur jag skyddat mig och blottat mig. Hur jag trott mig bli en annan. Hur jag kämpat och lärt mig och försökt lära mig att bli en bättre version, en sannare version, en klokare version av den människa jag är. 

Så mycket jag har gått igenom som förändrat så mycket. Så annorlunda jag är. En annan. Och ändå…

När jag lyssnar på sagan är jag inte en annan än den som läste boken för trettiofem år sedan.

Förnimmelsen av den djupa gemenskapen med sagans budskap är samma nu som då. Det är inte en annan Jenny som nu lyssnar. Trots alla år av vilja att förändras är någonting inuti mig densamma.

Bakom alla lager av rädsla jag hade då. Bakom alla lager av erfarenhet jag har nu – finns något som känner igen sig själv. Och det är faktiskt ganska fint. Och jag inser att det finns något här, som jag inte kan fånga i ord, men som jag vill vara mycket rädd om.

Glasklart förnuft och svindlande fantasi

Å ena sidan vill jag klä av verkligen dess illusioner. Vill förstå det som sker i glasklar tydlighet. Vill ta av mig de rosa glasögonen såväl som det dunkla skynket. Rosa glasögon missfärgar i bästa fall, i värsta fall döljer de en livsfarlig giftig illusion i sin pastelliga förljugenhet. Det dunkla skynket gör mig i bästa fall dyster, i värsta fall kväver det min livslust. 

Så dessa vill jag ta av och se verkligheten så som den verkligen är, objektivt efter bästa förmåga. Vill tänka klart så gott jag nu kan med mina begränsade sinnen och tankar som till sin konstruktion pendlar mellan att skydda och skrämma den bräcklighet som är jag. 

Ändå är det min ambition, att klä av min uppfattning om verkligheten dess förskönande, förljugna drag liksom dess skrämselpropaganda och inlärda skräck. Jag vill se klart. För att kunna ta kommandot över mig själv och mina val. Här och nu och alla dagar. För en realistisk bild av mig själv, mina förmågor och den omgivning jag valt att omge mig med. Inget romantiskt dravel och inget svart klet av ångest. Bara jag, på ibland stabila, ibland svajiga, men ändå alltid, mina egna fötter.

 Å andra sidan. Vill jag fylla verkligheten med magi. Vill andas glitter och dansa en dans, suggestiv och flytande. Vill se regnbågen och oändligheten i ögonen på mina barn. Vill höra kärleken högre än himlen i rösten på den jag älskar och förföras bortom vett och sans. Jag vill viska till livet att kom och ta mig och jag vill svepa älvornas skratt, legendernas leenden och marornas tårar omkring mig som böljande sjalar med hav och skog invävda i trådarna. Jag vill röra mig i en tillvaro där mörkret är djupt, farligt, men oändligt meningsfullt och där ljuset kittlar ända in i det innersta av mig och hela vägen till galaxernas yttersta utposter.

Där vill jag leva. Mellan avskalat förnuft, glasklar objekt verklighet och drömmarens glittrande fantasier. Där vill jag finnas. Mellan realistens stadiga fötter och drömmarens fladdrande vingar.

 Det blir en vinglig färd. Men den är min.

Droppar på höstvissnande grässtrån en sån där helt vanlig tråkdag som visade sig gömma en dos glittrande ljus. Precis vad en oromantisk realist som jag behöver ;) 

Mormor och farmor

Min farmor. Och min mormor. Samma tid. Olika livsöden. Båda är de del av min historia. De är mina kvinnor i himlen. Mitt arv, mina rötter. Jo, jag minns er. 

Farmor, du hade fräknig hy, stora bröst och en famn som det gick att krypa in i. Jag var ditt första barnbarn. Du älskade mig. Du älskade mig under blommande körsbärsträd på repelyckevägen. Så många dofter. Av dig. Av källaren där jag hämtade glasspinnar. Av de manglande, ljuvliga lakan du bäddade rent med. Av brödet du bakande. Farmor, du var tillsammans med farfar, min lyckligaste barndom. Du var…varm. Trygg. Och fräknig.

Mormor, du var blek och spröd. Minns dig från bilder och från besök vid sjukhussängen. Minns din handstil på vykort du skrev till mig. Jag var ditt första barnbarn. Minns porslinsfigurerna du köpte till mig, vackra, sirliga, vita och blekblå precis som du. Tänk att du köpte dem till mig. Att du valde dem, de vackraste, fåglar och vemodiga barn, i porslin. Fina mormor. Tänkte väl att du var gammal. Men du var så ung. Fyrtionio då du tynade bort. Min mormor. Blek som porslin låg du där i sjukhussängen och försvann innan jag hann lära känna dig. Finaste mormor. 

Vet inte om ni någonsin träffades. Jo, det borde ni ju har gjort. När jag föddes, döptes och allt det där. Jag var första barnbarnet för er båda. Dotter till min mormors första dotter och min farmors första son. Barnbarnsflickan Jenny. Döpt efter gammelmormor Jenny. Så då träffades ni nog, kanske några gånger. Två mammor var ni, vars unga dotter och unga son, fått ett litet barn. Ni var nog glada för mig. Ja, det var ni helt säkert. Det finns bilder. Högtidliga, rätt strama bilder där ni sitter bredvid er respektive och ser rätt besvärade ut. Obekväma över fotograferandet. Ovana vid situationen. Stelt. Men jag tror att ni var stolta. Över mig. Mormor över sin äldsta dotter. Hur bra det ändå hade gått. Tänk, så ung och redan mamma, tänkte du kanske. Och farmor, över sin äldsta son, men sin vackra fru och nu, ett litet Jennybarn. Jo, visst var du stolt farmor, över din son, och över mig.

Skulle så himla gärna vilja träffa er idag. Lära känna er som vuxen. Ni har så oerhört mycket att berätta. Oj, vilka berättelser ni bär ni båda. Tänk att höra er samtala. Tänk, om ni kunde mötas nu, efter alla, alla år. Och utan något att dölja och försvara, bara samtala. Mötas och prata, dela med er av era berättelser till varandra. 

Och tänk om jag fick vara med då. Och lyssna. Och ni vänder er mot mig och ler och skrattar och sen blir ni allvarliga en stund, fångade av stundens närvaro. Och jag får vara med. Lyssna på era kvinnoliv, hur det var och hur det blev som det var. Och när ni berättat klart, om den tiden, om allt det där med att leva och överleva och sedan dö, då skulle ni vända er mot mig och säga ”lilla barnbarnsflicka, du är vuxen nu, hur är livet för dig Jenny, berätta för oss, vad har du på hjärtat, berätta”. Och jag skulle berätta. Om det lilla och om det stora. Om insikter och om osäkerhet. Om drömmar och om rädslor. Om hela jäkla tillvaron och mina tillkortakommanden. Och ni skulle lyssna noga. Och ni skulle förstå, som bara just ni med just er respektive livserfarenhet, era dyrköpta insikter, kan förstå. Sen skulle ni se på mig, med värme och varsam innerlighet och nästan samtidigt, nästan i mun på varandra, skulle ni säga ”Det kommer ett ordna sig Jenny. Det kommer att bli bra.”

Sluta försöka?

Vemod

Vemodet är en följeslagare. Ibland snett bakom, skyggt tillbakadragen. Ibland tätt intill, tillgivet nära. En skuggfigur som gör mig rädd och osäker. Som skuggor ofta gör. Men tänk om jag missförstått dess närvaro.

Kanske ska jag inse att vemodet är en vän. En lugn och fin vän som vill mig väl. Inte ett farligt mörker som ska bekämpas. För visst har jag kämpat emot då vemodet lagt sitt tunga huvud mot min axel och dragit sin djupa suck. Visst har jag stött bort och fräst, knuffat och beklagat mig. 

”Sluta andas i mitt öra, dumma, trötta, mörka, läskiga vemod, gå härifrån.” 

Men kanske är vemodets tunga huvud och djupa andetag precis vad jag behöver. För det finns en skönhet i den långsamma, sorgesamma karaktären vemod. Kanske har jag missförstått vemodets mörka blick då jag mött den i spegels reflektion. 

Kanske har vemodet något viktigt att säga mig. Något jag inte borde vifta bort eller skynda mig att avfärda. I vemodet bor en långsamhet jag har svårt att acceptera. Men skynda fungerar inte med vemod. 

Kanske är det inte mörker jag ser, utan besinning, ro, en djupare närvaro. Ja kanske är det dags att bjuda på en kopp kaffe och lägga en mjuk filt över vemodets lite kutiga axlar och sedan mötas i ett stilla samtal. 

Långsamma, sorgesamma vemod med sina vackra ögon och djupa andetag. Kanske är det dags att bli vän med dig.

Ett slukhål i själen

Jag har ett hål inuti. Ett svart, mörkt hål, stort nog att sluka hela mig. När jag faller ner i detta hål tappar jag kraften. Nere i hålet är jag maktlös och svag, tung och dyster, där är det inte bra att vara, det gör ont och förminskar mig till en ynk utan styrsel. 

Jag känner väl till hålet. Är medveten om det. Vet ungefär vad som händer då jag faller ner. Vet vem och vad som knuffar mig över kanten och ner i det där dynghålet. Dessa vem och vad varierar över tid, det är inte de som är problemet. 

För folk knuffas, livet knuffas, så är det bara. Det som är problemet är själva hålet. Det är ett väldigt gammalt hål. Har funnits där så länge jag kan minnas. Först var det inte ens synligt för mig. Det liksom bara fanns där som ett förrädiskt slukhål, dolt för min blick. 

Idag ser jag det rätt tydligt. Ändå faller jag ner. För som sagt, livet knuffas, människor och själva tillvaron stöter och puttar. Men om det inte fanns något hål skulle knuffen, stöten, möjligen vara obehaglig och irriterande, jag skulle snubbla. Men utan hål…jag då fanns inget att falla handlöst ner i. 

Ok. Så hur fyller man hålet. Lock fungerar inte. Det har jag provat. Lock går sönder. Hur fina och starka de än är. De kan skydda mot vissa tramp och viss tyngd. Men är knuffen tillräckligt hård faller man igenom och boom, rakt igenom lock och allt, ner i dynghålet. 

Behöver alltså fylla upp hålet inifrån. Men inte med något för hårt och tungt. Tänk på att hålet ju är inne i mig, alltså måste jag konka runt på de fyllnadsmassor jag väljer. Betong, cement, stål eller så gör hålet tungt, stelt och då jag faller så slår jag mig emot dess oresonliga yta. 

Det får heller inte vara så mjukt och följsamt att jag ändå faller rakt igenom. Dun och fluff gillar jag, det mjuka goa, men det stoppar inte fallet utan ger vika och även om fallet lindras hamnar jag i alla fall på botten. Och det är ju där jag inte står ut med att vara. 

Så, ett fyllnadsmaterial som tar emot mitt fall, följsamt, men ändå stabilt. Så att när jag snubblat, eller knuffats, kan resa mig igen utan för många blåmärken och skrapsår. Det materialet vill jag hitta. Men jag vet inte vad det är, så vet inte vart och hur jag ska hitta det. 

Men klart är – hålet behöver fyllas. Det bästa vore ju om det liksom kunde fylla sig själv underifrån. Alltså att det ur den mörka myllan på dess botten kunde gro och växa något organiskt, mitt eget material, något kroppseget, inte något utifrån som jag måste hålla på och bära på och fylla på. Inte bolster eller betong. Utan egen vävnad, egen cellförnyelse. Tills det inte längre finns något hål, någon avgrund. Är det möjligt?

 

Dramaturgiska vändningar

Om livet är en radda med händelser som följer på varandra. Orsak och verkan. Om det finns checkpoints. Händelser som är speciellt avgörande. Vändningar. Avgörande skeenden som radikalt påverkar fortsättningen. Om allt det här gick att berätta om som i en bok. En vindlande episk berättelser med karaktärer, huvudpersoner, biroller, huvudspår och slingrande sidospår. Om ditt liv är som det är på grund av hur berättelsen utformades innan du kom till värden. Om din berättelse har historiska vindlingar bakåt i tiden. 

Säg att du var författare till den här romanen. Och om du då skulle vilja ändra något fundamentalt. Men bara en sak, en scen, en checkpoint. Vilken central scen skulle du i så fall välja? Vilken händelse skulle gripa tag och vrida om, ändra själva dramaturgin. Förvandla en tragedi till en komedi, en lågmäld vardagsbetraktelse till ett stormande äventyr, en dystopi till en kärleksroman, ett svårmodig drama till feelgood. Var i historien skulle du sätta pennan?

Foto: Henrik Sundberg

Vilken är din historias dramaturgiska vändpunkt? Vilken nyckelscen skulle du omformulera, som skulle ändra flödet, tonen, resten av handlingen i ditt livs berättelse?

Lingonsmoothie

När själen flyttar ut i kroppen

På min resa att läka och bli starkare har inuti, sinnet, själen, hur det känns och hur jag förhåller mig till tillvaron varit i fokus. Att stilla mig. Få ro. Skapa lugn på insidan och på sätt bli vän med livet. Meditation, massor av god litteratur, att måla och teckna, fundera och skriva, reflektera, gråta och begrunda, samt oändligt många och långa promenader i skogen och vid havet har varit mitt sätt att ta hand om mig själv. Har du läst Befrielsen har du inblick i den tiden.  

Att jag skulle stå i ett gym bland skivstänger och crossfitbollar och njuta av att lyfta så tung jag bara kan.... Eller att jag skulle springa över stock och sten i skogen med dunkande puls och pigga ben. Det var inte bara oväntat. Det var en personlig revolution. Jag har jag en historia av flera diskbråck och operationer med komplikationer med bestående nervskada ner i ena benet. Dessutom är jag lat. Och ogillar att bli svettig. Tänker att blir man trött, då ska man ta det lite lugnt.

Men långsamt och med stort tålamod har Henrik inspirerat, väglett och hjälp mig att orka mer. Och lite mer. Och ännu mer. Idag trivs jag på gymmet. Är jag där själv bubblar jag in mig med musik i öronen. Tränar lugnt, men tungt. Blir starkare. 

Jag håller på att skaffa mig en relation till min kropp. En vänlig och respektfull relation där jag är så enormt tacksam över att den bär mig. Håller mig uppe och ger mig förutsättningar att leva vidare med ny styrka. Och visst ger det självförtroende. Visst ger det en stoltare hållning. Och visst gör det gott även för den ibland ledsna och tufsiga i själen. Och det är lika bra att medge att visst är det tillfredsställande att rumpan som liksom hade sjunkit inåt och nedåt de senaste åren, liksom har hittat sin plats igen.

Jag är femtiotvå år, kroppens åldrande är ofrånkomlig, det är betydligt svårare att bygga muskler. Men. Det. Går.  Om jag som oatletisk, flummig och lat soffmysälskare kan bli starkare, stoltare och faktiskt gladare, av att lyfta tungt och springa i skogen, så är det väldigt många andra i ungefär min situation som också skulle kunna. Om det nu känns angeläget och viktigt med en kropp som orkar och håller. För annars är det ju rätt onödigt, för jo, det är rätt jobbigt. Och ofta vill jag inte alls. Tills jag minns, att just ja, jag går sönder annars.  

Jag hade en grund via allt promenerande och mjuk yoga. Minns inte riktigt var motivationen kom ifrån, men den kom och den bar. Kroppen ville. Hjärnan ville. Jag ville. Började träna ensam hemma, försiktiga övningar med bara kroppens eget motstånd. För att väcka musklerna. Henriks sätt att coacha var lugnt och vänligt. Ingen hets.  Så småningom vågade jag följa med Henrik till gymmet och lyfta med endast stång. Jag var oerhört klen. Men Henrik låtsades att jag var jätteduktig och stark minsann, så självförtroendet ökade och plötsligt fick jag den där känslan. En euforisk tillfredställelse. Kroppen som orkade. Muskler som tog i. Och sedan befrielsen, lättnaden som gick som en våg genom kroppen. Jo, den känslan vill mer. 

Det stora för mig med träningen, med att uppleva att jag har muskler och en ny stadighet, är insikten att allt hänger ihop. Att jag hänger ihop. Kroppen har mest varit något att balansera huvudet på. Nu upptäcker jag att jag liksom tänker och känner med kroppen. Som att nerver och signaler jag tidigare endast hade i huvudet har spridit sig i, över och genom hela min kropp. Varje kroppsdel har blivit så påtaglig, så närvarande, så verklig, så delaktig. I mig. Den är ju jag. Och för mig är det ett uppvaknande som jag tycker mycket om. Själen sitter i hela kroppen. Så kändes det inte förut.

Sju månader mellan bilderna.

Ett minne

Det här lilla glädjeskutt till text skrev jag den 1 augusti. Jag var på en egen liten roadtrip längs med Hallandskusten och var tvungen att stanna bilen vid vägkanten för att notera hur himla bra jag mådde. Ville pausa och notera för att kunna plocka fram andra dagar, då tillvaron känns pissig. Typ. Ofta tar skrivandet sats i just pissighet av något slag. Som att behovet att reflektera och skriva främst uppstår i en känsla av brist. Detta var istället en dag av överflöd. Sådana finns oxå. Jag glömmer det då och då. Så läser du detta och hör mig gnälla om att livet är piss, påminn mig om den 1 augusti.

1 augusti 2020

Idag är är den 1 Augusti 2020 och en perfekt dag. I den stunden, här och nu vill jag ta avstamp. Har kört av till vägkanten för att fånga tanken i flykten. Radions p2 spelar bluegrass, country och folkmusik. Det är underbart och stöttar mina ödesmättade känslor och tankar. En perfekt dag. Började i ett stilla hav i Tylösand med mannen jag älskar. Stod i vattnet upp till låren medan hav och himmel bredde ut sig i tidig förmiddagssol. Mjuka kyssar. Hans blick in i min och solvarm hud. I hans utstrålning är jag vacker inifrån och ut. Vi stod där länge. Bara så. Som två tonåringar medan hans flickor gjorde sandslott i strandkanten.

Sen lämnade jag dem åt deras camping- och husvagneri för att ta kustvägen med lilla elbilen norrut och hem. Stannade i Steninge och där blev jag sittande i skuggan av ett äppelträd bland kuddar på en bänk och med havet i blick. Timmarna gick medan handen gjorde krumelurer i nya, blanka blocket. Mötte en underbar liten kvinna och samtalade om livet, skapande, det magnifika klimakteriet, ja hon uttryckte det så, och det var ljuvligt. Fortsatte att sitta medan kaffepausen övergick i middag med kall gazpacho och gratinerat surdegsknäckebröd med palsternacka och parmesan. 

Krumelurerna tag form medan jag överhörde trevliga, lågmälda samtal mellan människor som verkade trivas ihop. Servitören kommentarer hjärtligt att jag väldigt gärna fick bli del av deras designade inredning för att jag såg så harmonisk ut och spred en skön stämning. Själv hade denne unge feminine man de mest ljust lysande blå ögon jag nånsin sett, vilket jag fick möjlighet att säga till honom genom bildörrfönstret då jag gled förbi. 

Och nu sitter jag här i bilen vid vägkanten för att jag liksom var tvungen att stanna minnet så att jag inte glömmer hur djupt lycklig jag är just i denna stund. Befrielsen fortsätter och jag ser fram emot åren som kommer. En så spännande tid av möjligheter till skapande, växande, djupnande, upplevelser och varande. Som jag vill dela. Nu ska jag glida vidare. Himlen är ljusblå. Fälten gyllenvita och solen blästrar havet på min vänstra sida. Så tacksam för livet på just den här platsen i just den här tiden.

Befrielsen del två

Mellan trygghet och frihet

På min högra axel finns en tatuering. Den föreställer ett träd med rötter. Och fåglar som lyfter från dess krona. Trädet symboliserar förankring och trygghet, fåglarna representanter frihet, modet och lusten att flyga högre, mot det okända. Jag fick tatueringen i present av min dotter för ett par år sedan. I ett vackert inslaget paket hade hon lagt en rebus med instruktion om bokad tid hos tatuerare och en uppmaning att teckna mitt eget motiv. Så det gjorde jag och bär idag med stolthet mitt visuella mantra. Trygghet och frihet. De två grundpelare jag behöver för att fungera väl. Pelarna behöver ständigt byggas till, stöttas upp, lagas och putsas för att inte rämna, rasa, störta. De behöver min handfasta omsorg.

Det är om det den här bloggen handlar. Jag skriver för att förstå mig själv och för att jag ibland hamnar i ett flow som öppnar och bär iväg på ett sätt som jag älskar. Och jag delar vissa texter som jag tror kan slå an en ton i någon annan. Så möts vi, jag som skriver och du som läser.

Jag har passerat femtio i antal levda år och en del av livserfarenheterna har tufsat till mig. Så som livet ju gör med de flesta av oss. Den tufsigheten bär jag med mig när jag skriver och då jag delar till andra, som även de har fullt sjå med att förstå sig på, men så himla gärna vill, möta tillvaron med öppen förundran och fördjupande insikter. 

Det är för dig jag skriver. Du som är lite vinglig och sne, lite knäpp och lite trött. Lite ljuvlig och lite längtansfull. Lite sökande och väldigt öppen och nyfiken på det här med att känna djupare och tänka högre.

Det här är mitt sätt sträcka ut min hand och säga. Låt oss vara underbart tufsiga och fantastiskt ofullkomliga. Tillsammans. 

I slutet av sommaren 2020 släppte jag en berättelse som handlar om hur jag kom vidare efter att ha gått sönder en smula. Jag kallar den Befrielsen - mellan hopp och förtvivlan. Den här bloggen börjar där den berättelsen slutar. 

Klicka på länken så laddas berättelsen.

Befrielsen