När själen flyttar ut i kroppen
Att jag skulle stå i ett gym bland skivstänger och crossfitbollar och njuta av att lyfta så tung jag bara kan.... Eller att jag skulle springa över stock och sten i skogen med dunkande puls och pigga ben. Det var inte bara oväntat. Det var en personlig revolution. Jag har jag en historia av flera diskbråck och operationer med komplikationer med bestående nervskada ner i ena benet. Dessutom är jag lat. Och ogillar att bli svettig. Tänker att blir man trött, då ska man ta det lite lugnt.
Men långsamt och med stort tålamod har Henrik inspirerat, väglett och hjälp mig att orka mer. Och lite mer. Och ännu mer. Idag trivs jag på gymmet. Är jag där själv bubblar jag in mig med musik i öronen. Tränar lugnt, men tungt. Blir starkare.
Jag håller på att skaffa mig en relation till min kropp. En vänlig och respektfull relation där jag är så enormt tacksam över att den bär mig. Håller mig uppe och ger mig förutsättningar att leva vidare med ny styrka. Och visst ger det självförtroende. Visst ger det en stoltare hållning. Och visst gör det gott även för den ibland ledsna och tufsiga i själen. Och det är lika bra att medge att visst är det tillfredsställande att rumpan som liksom hade sjunkit inåt och nedåt de senaste åren, liksom har hittat sin plats igen.
Jag är femtiotvå år, kroppens åldrande är ofrånkomlig, det är betydligt svårare att bygga muskler. Men. Det. Går. Om jag som oatletisk, flummig och lat soffmysälskare kan bli starkare, stoltare och faktiskt gladare, av att lyfta tungt och springa i skogen, så är det väldigt många andra i ungefär min situation som också skulle kunna. Om det nu känns angeläget och viktigt med en kropp som orkar och håller. För annars är det ju rätt onödigt, för jo, det är rätt jobbigt. Och ofta vill jag inte alls. Tills jag minns, att just ja, jag går sönder annars.
Jag hade en grund via allt promenerande och mjuk yoga. Minns inte riktigt var motivationen kom ifrån, men den kom och den bar. Kroppen ville. Hjärnan ville. Jag ville. Började träna ensam hemma, försiktiga övningar med bara kroppens eget motstånd. För att väcka musklerna. Henriks sätt att coacha var lugnt och vänligt. Ingen hets. Så småningom vågade jag följa med Henrik till gymmet och lyfta med endast stång. Jag var oerhört klen. Men Henrik låtsades att jag var jätteduktig och stark minsann, så självförtroendet ökade och plötsligt fick jag den där känslan. En euforisk tillfredställelse. Kroppen som orkade. Muskler som tog i. Och sedan befrielsen, lättnaden som gick som en våg genom kroppen. Jo, den känslan vill mer.
Det stora för mig med träningen, med att uppleva att jag har muskler och en ny stadighet, är insikten att allt hänger ihop. Att jag hänger ihop. Kroppen har mest varit något att balansera huvudet på. Nu upptäcker jag att jag liksom tänker och känner med kroppen. Som att nerver och signaler jag tidigare endast hade i huvudet har spridit sig i, över och genom hela min kropp. Varje kroppsdel har blivit så påtaglig, så närvarande, så verklig, så delaktig. I mig. Den är ju jag. Och för mig är det ett uppvaknande som jag tycker mycket om. Själen sitter i hela kroppen. Så kändes det inte förut.
Sju månader mellan bilderna.