En berättelse som går igenom alla år som är jag
Lyssnar på en sagoroman. En bok jag läste när jag var sjutton år. Samma saga. Samma djupa symbolik, samma visdomar. Som jag älskade denna bok. Sjutton år och i någon slags tillblivelse som medveten och reflekterande ung människa var detta en bok vars ord letade sig djupt in i mig. Det var som om boken gav klang till något jag kände och visste men utan att förstå.
När jag hittade boken på Storytel för någon vecka sedan mindes jag så väl känslan den gav mig som tonåring. Men jag mindes inte handlingen. Mindes vad den betytt, just att den betytt, så mycket för mig. Mindes att den satte ord på en klang, en ton, som var min. Men själva berättelsen, den hade jag glömt.
Nu lyssnar jag, trettiofem år senare. Ett helt vuxenliv senare. Alla dessa faser och kapitel senare, alla erfarenheter senare, alla vissheter senare, allt sökande senare, all denna förändring senare.
Lyssnar och det är som att ingenting har hänt. Ingenting har förändrats. Slås av samma ton, hur klangen i boken, möter klangen djupt inuti mig. Och det är på samma sätt. Samma nerv som vet.
Tänker att så mycket har klätts på mig och har klätts av mig genom åren. Smärtan och glädjen och prövningarna och förtvivlan och förtjusning och självaste livets turbulens har lagt på lager på lager och slitit av lager och åter lager.
Hur jag skyddat mig och blottat mig. Hur jag trott mig bli en annan. Hur jag kämpat och lärt mig och försökt lära mig att bli en bättre version, en sannare version, en klokare version av den människa jag är.
Så mycket jag har gått igenom som förändrat så mycket. Så annorlunda jag är. En annan. Och ändå…
När jag lyssnar på sagan är jag inte en annan än den som läste boken för trettiofem år sedan.
Förnimmelsen av den djupa gemenskapen med sagans budskap är samma nu som då. Det är inte en annan Jenny som nu lyssnar. Trots alla år av vilja att förändras är någonting inuti mig densamma.
Bakom alla lager av rädsla jag hade då. Bakom alla lager av erfarenhet jag har nu – finns något som känner igen sig själv. Och det är faktiskt ganska fint. Och jag inser att det finns något här, som jag inte kan fånga i ord, men som jag vill vara mycket rädd om.
