Mormor och farmor
Min farmor. Och min mormor. Samma tid. Olika livsöden. Båda är de del av min historia. De är mina kvinnor i himlen. Mitt arv, mina rötter. Jo, jag minns er.
Farmor, du hade fräknig hy, stora bröst och en famn som det gick att krypa in i. Jag var ditt första barnbarn. Du älskade mig. Du älskade mig under blommande körsbärsträd på repelyckevägen. Så många dofter. Av dig. Av källaren där jag hämtade glasspinnar. Av de manglande, ljuvliga lakan du bäddade rent med. Av brödet du bakande. Farmor, du var tillsammans med farfar, min lyckligaste barndom. Du var…varm. Trygg. Och fräknig.
Mormor, du var blek och spröd. Minns dig från bilder och från besök vid sjukhussängen. Minns din handstil på vykort du skrev till mig. Jag var ditt första barnbarn. Minns porslinsfigurerna du köpte till mig, vackra, sirliga, vita och blekblå precis som du. Tänk att du köpte dem till mig. Att du valde dem, de vackraste, fåglar och vemodiga barn, i porslin. Fina mormor. Tänkte väl att du var gammal. Men du var så ung. Fyrtionio då du tynade bort. Min mormor. Blek som porslin låg du där i sjukhussängen och försvann innan jag hann lära känna dig. Finaste mormor.
Vet inte om ni någonsin träffades. Jo, det borde ni ju har gjort. När jag föddes, döptes och allt det där. Jag var första barnbarnet för er båda. Dotter till min mormors första dotter och min farmors första son. Barnbarnsflickan Jenny. Döpt efter gammelmormor Jenny. Så då träffades ni nog, kanske några gånger. Två mammor var ni, vars unga dotter och unga son, fått ett litet barn. Ni var nog glada för mig. Ja, det var ni helt säkert. Det finns bilder. Högtidliga, rätt strama bilder där ni sitter bredvid er respektive och ser rätt besvärade ut. Obekväma över fotograferandet. Ovana vid situationen. Stelt. Men jag tror att ni var stolta. Över mig. Mormor över sin äldsta dotter. Hur bra det ändå hade gått. Tänk, så ung och redan mamma, tänkte du kanske. Och farmor, över sin äldsta son, men sin vackra fru och nu, ett litet Jennybarn. Jo, visst var du stolt farmor, över din son, och över mig.
Skulle så himla gärna vilja träffa er idag. Lära känna er som vuxen. Ni har så oerhört mycket att berätta. Oj, vilka berättelser ni bär ni båda. Tänk att höra er samtala. Tänk, om ni kunde mötas nu, efter alla, alla år. Och utan något att dölja och försvara, bara samtala. Mötas och prata, dela med er av era berättelser till varandra.
Och tänk om jag fick vara med då. Och lyssna. Och ni vänder er mot mig och ler och skrattar och sen blir ni allvarliga en stund, fångade av stundens närvaro. Och jag får vara med. Lyssna på era kvinnoliv, hur det var och hur det blev som det var. Och när ni berättat klart, om den tiden, om allt det där med att leva och överleva och sedan dö, då skulle ni vända er mot mig och säga ”lilla barnbarnsflicka, du är vuxen nu, hur är livet för dig Jenny, berätta för oss, vad har du på hjärtat, berätta”. Och jag skulle berätta. Om det lilla och om det stora. Om insikter och om osäkerhet. Om drömmar och om rädslor. Om hela jäkla tillvaron och mina tillkortakommanden. Och ni skulle lyssna noga. Och ni skulle förstå, som bara just ni med just er respektive livserfarenhet, era dyrköpta insikter, kan förstå. Sen skulle ni se på mig, med värme och varsam innerlighet och nästan samtidigt, nästan i mun på varandra, skulle ni säga ”Det kommer ett ordna sig Jenny. Det kommer att bli bra.”