Ett slukhål i själen
Jag har ett hål inuti. Ett svart, mörkt hål, stort nog att sluka hela mig. När jag faller ner i detta hål tappar jag kraften. Nere i hålet är jag maktlös och svag, tung och dyster, där är det inte bra att vara, det gör ont och förminskar mig till en ynk utan styrsel.
Jag känner väl till hålet. Är medveten om det. Vet ungefär vad som händer då jag faller ner. Vet vem och vad som knuffar mig över kanten och ner i det där dynghålet. Dessa vem och vad varierar över tid, det är inte de som är problemet.
För folk knuffas, livet knuffas, så är det bara. Det som är problemet är själva hålet. Det är ett väldigt gammalt hål. Har funnits där så länge jag kan minnas. Först var det inte ens synligt för mig. Det liksom bara fanns där som ett förrädiskt slukhål, dolt för min blick.
Idag ser jag det rätt tydligt. Ändå faller jag ner. För som sagt, livet knuffas, människor och själva tillvaron stöter och puttar. Men om det inte fanns något hål skulle knuffen, stöten, möjligen vara obehaglig och irriterande, jag skulle snubbla. Men utan hål…jag då fanns inget att falla handlöst ner i.
Ok. Så hur fyller man hålet. Lock fungerar inte. Det har jag provat. Lock går sönder. Hur fina och starka de än är. De kan skydda mot vissa tramp och viss tyngd. Men är knuffen tillräckligt hård faller man igenom och boom, rakt igenom lock och allt, ner i dynghålet.
Behöver alltså fylla upp hålet inifrån. Men inte med något för hårt och tungt. Tänk på att hålet ju är inne i mig, alltså måste jag konka runt på de fyllnadsmassor jag väljer. Betong, cement, stål eller så gör hålet tungt, stelt och då jag faller så slår jag mig emot dess oresonliga yta.
Det får heller inte vara så mjukt och följsamt att jag ändå faller rakt igenom. Dun och fluff gillar jag, det mjuka goa, men det stoppar inte fallet utan ger vika och även om fallet lindras hamnar jag i alla fall på botten. Och det är ju där jag inte står ut med att vara.
Så, ett fyllnadsmaterial som tar emot mitt fall, följsamt, men ändå stabilt. Så att när jag snubblat, eller knuffats, kan resa mig igen utan för många blåmärken och skrapsår. Det materialet vill jag hitta. Men jag vet inte vad det är, så vet inte vart och hur jag ska hitta det.
Men klart är – hålet behöver fyllas. Det bästa vore ju om det liksom kunde fylla sig själv underifrån. Alltså att det ur den mörka myllan på dess botten kunde gro och växa något organiskt, mitt eget material, något kroppseget, inte något utifrån som jag måste hålla på och bära på och fylla på. Inte bolster eller betong. Utan egen vävnad, egen cellförnyelse. Tills det inte längre finns något hål, någon avgrund. Är det möjligt?
