Bildanalys Freja
Format 60 x 80 cm
När man är fascinerad av färglära, och som jag kan bli liksom pirrig av färgerna som tar sig ton på papperet, så måste man ju djupdyka i Goethes värld av färger där han kombinerar Newtons naturvetenskapliga beskrivning av färger med ett poetisk, psykologiskt och filosofiskt förhållningssätt i sin kartläggning av färger och nyanser i naturen.
Det är så härligt inspirerande och öppnar blicken och fantasin både när man sitter där och lager på lager låter färgerna djupna, som när man efteråt undrar vad det är för mening med det man målat.
För motivet är en sak, spelet i färgerna och kontraster mellan det ljusa och det mörka, en annan. Om man roar sig med att fritt översätta Goethes livfulla beskrivningar av olika nyanser till svenska kan exempelvis varma, dämpade orange toner goethiskt beskrivas som ”solens omfamning” eller ”stilla skymning”. Ljusa blekblå nyanser, blir i goethisk översättning ”eterisk horisont” eller ”himlens milda gryning”. Hur härligt är väl inte det?
Jag undrar vad Goethe skulle säga om färgvalen i den här målningen. Figurativt har jag velat måla en idé om att vi bär alla våra åldrar i oss och när vi mognar och låter livet växa och blomma inuti och utanför kan vi bli bättre på att både skydda och leka med de yngre versionerna av oss själv. Jag kallar henne Freja efter vår nordiska gudinna och en hyllning till naturen och det som växer.
För mig är den här målningen full av växande livslust, lek och fantasi där den stora gestalten är i kontakt med barnen i olika åldrar, vilket gör henne både mogen och liksom evigt ung.
Kanske att Goethe samtidigt skulle uppfatta de ljusare gröna och växande nyanserna som ”den spirande klarheten” och de mörkare färgstråken av mörkt djupblå som en gestaltning av ”skuggornas värld”…