Vemod
Vemodet är en följeslagare. Ibland snett bakom, skyggt tillbakadragen. Ibland tätt intill, tillgivet nära. En skuggfigur som gör mig rädd och osäker. Som skuggor ofta gör. Men tänk om jag missförstått dess närvaro.
Kanske ska jag inse att vemodet är en vän. En lugn och fin vän som vill mig väl. Inte ett farligt mörker som ska bekämpas. För visst har jag kämpat emot då vemodet lagt sitt tunga huvud mot min axel och dragit sin djupa suck. Visst har jag stött bort och fräst, knuffat och beklagat mig.
”Sluta andas i mitt öra, dumma, trötta, mörka, läskiga vemod, gå härifrån.”
Men kanske är vemodets tunga huvud och djupa andetag precis vad jag behöver. För det finns en skönhet i den långsamma, sorgesamma karaktären vemod. Kanske har jag missförstått vemodets mörka blick då jag mött den i spegels reflektion.
Kanske har vemodet något viktigt att säga mig. Något jag inte borde vifta bort eller skynda mig att avfärda. I vemodet bor en långsamhet jag har svårt att acceptera. Men skynda fungerar inte med vemod.
Kanske är det inte mörker jag ser, utan besinning, ro, en djupare närvaro. Ja kanske är det dags att bjuda på en kopp kaffe och lägga en mjuk filt över vemodets lite kutiga axlar och sedan mötas i ett stilla samtal.
Långsamma, sorgesamma vemod med sina vackra ögon och djupa andetag. Kanske är det dags att bli vän med dig.
